TROLLKONA | Andebark

"En trollkona skall du icke låta leva"

Folktro

I protokollet från det Extraordinarie tinget i september 1668 förekommer bl a följande begrepp.

Blåkulla

Från Fjärdingstinget (juni 1668):

”när hon kom till Blåkulla, hörde hon huru där pep och gnall, i en kammare, varav de som tillstädes voro dansade och ju större gnall där var, ju mer de där dansade och sprungo, enär gnyn och gnallet något saktade sig, sade den onde att han skulle gå åstad och ställa harpen, tager med sig en stor järngaffel och stoppar neder själehuvuden, som Gertrud dem kallar, och i kammaren syntes intet annat än röda elder och lågan, och där som henne syntes en skön gräskitta; där de pläga släppa sina kor och kalvar i bet, enär de pläga vara i Blåkulla. När henne syntes en stor hop som arbetade, vältade lyfte och timrade, så att de voro så svettige att svetten han rann neder över dem såsom vatten, och såsom den byggningen de voro uti då var full (sade den onde) att han skulle göra sig flera byggningar, var uti han skulle hava dem som han nu här efter väntade till sig komma.”

Gertrud Svensdotter, september 1668.

”Q. Vad mat det var?

R. Krusat, grant bröd och smör på sade att det hade alls ingen smak.

Marit haver sedan stigit upp och givit Gertrud dricka utur ett grant kärl, vilket hon sade illa hava smakat.

När de hade ätit stego de upp till att dansa två och två sade sig hava hört spel utur en kammar[e], dit Satan med en stor gaffel undertiden gick till att ställa hopen, såsom hans ord skola hava varit. Sedan hava de begynt att slåss med hakespilar/-or upp över huvudet (dem de hava fört med sig) bannas och svurit, och då det var beställt togo de Satan i hand förr än de skildes där ifrån, vilket således är skett att Satan och den honom skulle handtaga hava lagt vänstra handen bak om ryggen, och således lagt aviga händerna tillhopa, buckandes baklänges.

Gertrud berättade ock huru såsom en hop folk hava lyftat och håvit timmer, och en annan hop timrat på en stor byggning utmed ett högt berg, de som arbetade voro så svettiga att svetten rann av dem, då byggningen var färdig och Satan gick ut att bese deras arbete, haver han skrattat så att byggningen haver ramlat överände.”

”Q. Frågades Gertrud huru det såg ut i Blåkulla, om där ock var ljus?

R. Att där var mycket grant ljus, och var ljus på borden, och att de äldsta käringarna stodo på huvudet på bordet havandes ljuset (salva reverentia) i tiogan, id est in membris genetalibus, vändandes buken framåt, sade sig hava kunnat se huru talgen av ljusen har runnit neder i tiogan. Berättar att Satan själv går och sätter dem så till, där de måste stå så länge gästerna äro hos honom.

Q. Om Satan predikar för dem?

R. Undertiden och mest om söndagsnätterna, skickar sig i åthävor, som en annan präst i kyrkan bannas och svärjer folket kryper och håller händerna avigt tillhopa. Hava ock där en särdeles kyrka.”

”Q. Huru de göra när de kommo till och gå från bords?

[fol. 12r] R. Tala med munnen, sägandes fanen tag mig, fanen tag mig, etc. hållandes händerna aviga tillsammans. Då de hava ätit stiga de upp på golvet och slåss med sina kokspilor, Satan står och ser på dem. När nu allt detta var beställt, for hon (så väl som de andra) på lika sätt och med samma formalier hem åt som tillförende.”

Erik Eriksson, september 1668.

”Uti en kammar hade han kommit (på vad sätt visste han intet), varest han såg en stor grop full med eld, där nakot folk gingo på en stege, och då de kommo överst på stegen föllo de tillbaka neder igen. Utav deras händer dröp blod, men eld var över all kroppen, pepo och läto ynkligen, huru han kom ut dädan visste han icke heller. Ej heller huru han kom tillbaka till det rummet han togs ifrån”

”Efter några dagar är han på lika sätt ditförder igen, men då haver han där intet annat sett, än eld överallt, och folk uti elden med upphållna händer pipandes och gnällandes.”

Gullichs-Anna, september 1668

”Gjorde densamma berättelse om deras upptåg i Blåkulla såsom Gertrud, både om ljus, ljusstakar, mat, dricka, dansande etc. allenast lade detta till, att så ofta de nämnde fanen skulle de niga. Om stugan de voro uti berättar hon den vara så stor att man intet kunde se den till ände, säger att en hav. gått på golvet och tjänt. Den första gången hon var där säger hon att hennes farmoder intet var ljusstake, utan satt då vid bordet, men sedan blev hon ljusstake.”

Blåkulla | Andebark.se

Blåkullafärder

Från förhör med Gertrud på Fjärdingstinget (juni 1668):

”Sedan tillspordes hon av vem hon denna konst lärt haver, gav hon till svar av en piga uti [Lill]Härdal, vid namn Marit Jönsdotter (då Gertrud hos sina föräldrar var) då frågades huru hon skulle bära sig åt, sade hon, att hon tillika med Marit gick uti en sandgrop, och sedan i tre vägskillnad, i samma 3 vägskäl, gav hon sig fanen i våld, både till liv och själ, således att hon med höjd röst skulle säga, du fanen kom nu fram och tag mig och för mig till Blåkulla, straxt kommer den onda, uti en stor skepnad, såsom en präst utseende med en kjortel om sitt liv omgjordat, och då vid denna Gertrud således gav sig i Satans våld, var hennes lär[ar]inna därstädes n[äm]l[igen] Marit, och detta skedde när Gertrud var på sin 8 år då gav Satan denna Marit först litet deg och bröd med smör uppå, och Marit gav sedan Gertrud till att äta. Sedan de det ätit hade gingo de hem var till sitt efter de voro grannar, Sedan kom Marit om aftonen efter Gertrud, när hon hade gått och lagt sig att sova, då kläder varit uppå Gertrud, och bär henne hem i sin gård på ryggen, och satte henne nedför farstugudörren och ledde henne in i stugan, när Gertrud in i stugan kommer, smörjer [s. 3] hon henne med smörja, som hon av den onda fått haver (vilken var blodröd utseende) både under fotbladet, och fötterna och benen, sedan leder Marit in i stugan Gertruds faders ko, vilken var blackog och smörjer henne alltöver undantagandes ögonen strax får hon en sadel och betsel och lägger på kon, och Marit lyfter Gertrud bak på Satan, och Marit sätter sig framför, och Marit sade till Gertrud, håll väl uti, så att du icke faller av, och när de skulle åstad sade Marit, veni Diabole et fer nos ad Infernum, strax fore de åstad upp igenom skorstenen och under vägen skovo de klockorna i [Lill]Härdal, vilket Marit offrade den onde, då de dit kommo till infernum, syntes först Gertrud såsom ett stort berg, då kommer den onde mot dem i vädret, gåendes för dem och ledsagandes dem till härbärgs, och förr än de inkommo uti härbärge, dit de blevo ledsagade, hördes tornklockor, med grovt, dumt och styggt ljud. Enär de inkommo fingo de se en stor sal målad och väl tillpyntad med mycket folk omkring, sittandes, ätandes och drickandes, sedan de hade ätit och druckit, foro de uppå golvet att dansa, och under dansen svoro och bannades [s. 4] gruveliga sinsemellan, slogos med kokspilorna. Och berättar Gertrud (vilken åtskilliga gånger, sedan hon dit till Älvdalen kom, haver varit till infernum) att maten som de där åto syntes för dem så skön och härlig, så att, enär de den taga och äta, kunna de den väl tugga, men det är smak ingen, eller om de spilla något neder under bordet, försvinner det och är intet, sammaledes med deras dryck, de kunnat intet annat se än det är öl, men det är intet, och ingen smak giver det ifrån sig, och emedan de äro in inferno, och den onde giver dem äta, eller något annat, gav han dem bakom sin rygg med agg avig hand. Och när de hava ätit, skulle de alla stiga upp, och tacka den onde med nigande för honom och då räckte han sin hand till dem avig var emot de ock bakom hans rygg med avig hand honom tackade: Och emedan deras måltid uppå står, går deras kor och kalvar i bet uti en stor gräskitta, vilka de dit ridit hava som dem syntes och när de sig således hava förlustat, taga de sina kor och kalvar eller annat som de dit ridit hava på igen, och sätta sig därpå; då de säga: Du Diabole för oss nu hädan igen med en stor hast: [s. 5] Och denna Gertrud berättar, att medan hon var i [Lill]Härdal, kunde hon icke genom sin konst själv fara åstad, utan Marit hade henne med sig, så ofta Marit åstad reste:”

”för 4 år sedan vid Valborgsmässotid, kom denna Gertrud hit till Åsen till sin faderfaders syster, då gjorde hon med som Marit henne i [Lill]Härdal lärt haver: gick alltså Gertrud uti en vägskäl och där manar hon den onde till sig, såsom hon är bliven undervist, straxt kommer den onde emot henne (och detta emot Pingstdagen samma år) uti en stor habiit, som han henne förr i [Lill]Härdal var synter: giver den onde Gertrud en stycke bröd, och när hon hade brödet emottagit att äta, då hade det ingen smak, sedan giver den onde henne ett smörjehorn, vilket han befallde henne gömma uti fähuset under en stockända vid kluvun in vid väggen: Samma afton då hon tillika med det andra folket haver gått i säng, och denna Gertrud bäst haver insomnat, (såsom hon berättar) kommer den onde till henne, och väcker henne upp, och befallde henne taga hornet uti fähuset, och smörja kalven, vilket hon ock gjorde och tog sin farfaders systers kalv, smorde honom alltöver, exceptis cornibus oculisque, och den onde leder kalven in åt henne i stugun, [s. 6] gav henne både sadel och betsel, då satte hon sig på kalven och sade: Du Diabole, för mig hädan, då for hon åstad upp igenom skorstenen till Blåkulla. Enär hon kommer dit bliver hon välkommen även som tillförende, då hon med sin lärarinna var trakterad. Och när hon for där ifrån, gjorde hon som hon tillförende van var.”

Blåkullafärder | Andebark.se

Bäror

Från förhör med Gertrud och Anna:

Bekände hon ock huru dessa bäror göres, den första bäran få de ab ipso Diabolo och han sedan giver dem mjölk och en slags gräs, sedan taga de ovide länkeknutar eller stenar och litet vatten, sedan röra de det omkring tillsammans, då skola de emellertid bannas och svärja, och honom åkalla då bliver där av straxt bäror, och då springa de straxt upp utur byttan och vart de vilja sända dem, dit resa de, och taga vad de bliva befallda, antingen mjölk eller annat, och när bärorna taga bröd taga de det som in uti brödet är, men skorpa[n] bliver kvar, utav de varor som bärorna till dem föra skola de giva den onde tiondelen, men det andra hava de kvar. Vilket Gertrud haver gjort, sedan detta blev uppenbarat om henne. Av Peder Matsson haver hennes bäror tagit en smörklimp, varav alla kunde äta så många hon därav ville giva, och när hon intet längre vill hava dem visar hon dem ifrån sig, sägandes, farer ad Diabolum och intet till folk mera.”

Från förhör med Gertrud:

”Huru bärorna kunde bära så stora påsar?

R. Att de kunde göra sig hurudana de ville, små eller stora, och i vad skepnad de ville.
Dessa bäror bekände hon sig hava gjort samma natt förrän hon for åstad ridandes på tävan på sätt som följer, näml. att hon hade sprungit och hoppat uti det vägskäl där hon var när Satan följde henne hem, manat honom fram med det instrument hon skulle röra ihop bäror med, han kommit med en målad och krusad stör, sprungit föråt hem, hon efter, och på sätt som förr berört är, gjort dem, då de hava sprungit av byttan 2 stycken en efter annan, hon vist dem åstad bort till Bertil Olof Nils.s gård uti hans härbärge efter korn, Satan därmed farit sin väg med stören. Bekände att Bertils Olof intet hade gjort henne något ont.

Q. Vart hon gjorde av bärorna?
R. Hade dem där som kornet stod.
[fol. 13v] Q. Om hon icke var rädd att de skulle äta ur kornet för henne?
R. De vill icke äta sådant.
Q. Vad de då äta?
R. Något av det som de själva buro hem.”

Från förhör med Anna:

”Satan lärt henne göra bäror, han tagit fram en bytta, låtit däri något mjölk, Anna öst därtill något vatten, han burit byttan i en korsväg strax vid gården, där de bägge hava begynt att röra i byttan med var sin målad kräkla, båda två bannas och svurit, han spottat däri men hon intet, så hava där omsider sprungit 4 st. bäror ut så stora som hundar större och mindre, sedan hava de gått hem igen, hon därnäst och bäror därefter. När de kommo in hava de genast sökt efter mat och varit upp i mjölkkärlen. Satan befallt henne visa dem bort till pastorem (den han kallade storljugaren) efter korn, det hon ock gjort hade de farit åstad, tagit där något rågbland, och sedan efter någon stund kommit igen med säckarna fulla, det hon haver emottagit, ropat efter Satan att han skulle komma och avhämta det som han ock gjorde.
Berättade att de sedan gömde sig under sängen, när de blevo hungriga hava de gått åstad till fäbodarna.
Under resan haver hon vist dem till länsmans fäbodar, där de skulle vara till dess Satan skulle komma till henne, vilket icke skedde på 8 dagar, där hava de mjölkat 4 kor, och när de kommo tillbaka hava de (reverenter dictum) spytt ur sig mjölken uti en skäppa, och då Satan kom om natten haver han allt detta tagit emot uti en påse och farit sin väg med.”

Bäror | Andebark.se

Riddjur till Blåkulla

Från förhör med Gertrud och Anna:

Från förhör med Gertrud:

”Samma afton haver Marit kommit till Gertruds fader, smort honom över kroppen utur sitt horn, klätt skjorta, byxor och jacka på honom, lagt honom framstupa på golvet med framräckta armar upp åt huvudet mant Satan till sig med sadel och betsel, lagt det på honom, slagit betslen fast med spikar, åter mant Satan fram att föra sig till vägs, sedan hon och Gertrud haver satt sig på, där med haver det burit till vägs, upp genom skorstenen föttren föråt och huvudet, med utsträckta armar och händer efter. När de kommo fram haver Marit (sedan de båda voro avstigna) bundit honom inne i salen i mellan gåden/-an som var emellan båda dörrarna sadelsdörren och kammardörren, där ock en annan karl stod med sadel och betsel bunden, med blundande ögon upprätt ståendes, haver Satan kommit fram med en orm (varest han tog honom sade Gertrud sig icke veta) och en bägare, bägaren haver Satan fått åt Marit att hålla, och han själv kramat etter utav ormen, befallandes Marit att giva skjutshästen sin dricka, det ock Marit gjorde, tog betslet ur Gertruds faders mun, höll bägaren till munnen och sköt så på att han gav huvudet tillbaka och således hällde uti honom, sedan gav Marit bägaren ifrån sig till Satan igen, och han satte honom på bordet. Ormen som Satan kramade etter ur, sade Gertrud Satan hava kastat uti en stor kittel som stod uti spisen, med eld under och maten uti.

Sedan allt således var tillgånget med ätande, drickande [fol. 9r] dansande, och allt det andra de plägade bruka, haver Marit lagt omkull Gertruds fader på golvet där hon stod, satt Gertrud på, och sedan sig, mant Satan att föra sig hem igen, och så haver det burit till vägs, kommit neder genom skorstenen, Marit stigit först av, sedan lyftat Gertrud av, klätt av honom och lagt honom i sängen, Gertrud lade sig hos honom över natten. Andra dagen haver Gertruds fader storligen klagat sig i kroppen, kastat upp gröna gallan, och i några dagar varit sjuker, synnerligen första dagen haver han mest legat. Utav detta haver Gertrud dragit ynkemål över sin fader, gärna velat säga honom huruledes han var faren och vem som honom hade hanterat representerandes ridandes med en käpp som hon har satt emellan benen, men hon fick icke ett ord fram, utan kom i halsen på henne såsom en stopp, den där alldeles förtog målet och endels ville kväva henne när hon ville tala om detta.”

”Sedan berättade också Gertrud att Marit strax hon hade en gång ridit på Gertruds broder Lill Jon till Blåkulla, tillfället där till säger hon detta hava varit, att hennes fader en gång gått till Marit och legat där en natt, därför ock Jon skall andra dagen hava gått dit och bannat Marit, haver alltså hon, till att hämnas där över, ridit honom till Blåkulla, och i hans ställe lagt en liten djävul (som hon kallar småfolk) är ock Jon på lika sätt bunden vid dörren såsom fadern, men dricka hava de där intet givit honom.”

(Tillägg på lapp)

”Ibland andra berättade hon att Bälter Matses hustru på Åsen red en gång på Olof Nilsson i Loka, till Blåkulla, haver ock han fått där samma traktamente som om hennes fader är berättat. Därutav b.de Olof storligen hade klagat sig.
Bekände desslikest Gertrud att Marit Matsdotter hade i vintras ridit på Olof Nilssons i Loka hustru, Anna b.d, den där på lika sätt är trakterad vorden som mannen.
Orsaken därtill sade Gertrud denna hava varit, att Marit kom in till Olofs hustru medan hon höll på att baka, och efter hon icke gav henne utav det färska brödet, såsom här på orten brukligt är, måste hon om natten fara i skjutsfärd. Flera gånger som hon (Gertrud) hade varit åstad, kunde hon intet specificera efter de voro oräkneliga.”

Från förhör med Anna (23:e Blåkullafärden):

”Anna haver ock samma berättelse om Marit Matsdotter som Gertrud näml. att hon hade ridit till Blåkulla på hennes moder. Item att Bälter Matses hustru hade ridit till Blåkulla på hennes fader Olof Nilsson. Vet ock att säga om den trollskap som de hava där hällt uti dem, varefter de hava varit mycket illa sjuka.”

Riddjur till Blåkulla | Andebark.se

Skava klockor

Från förhör med Gertrud vid Fjärdingstinget (juni 1668):

”under vägen skovo de klockorna i [Lill]Härdal, vilket Marit offrade den onde”

”Enär hon i Pingsthelgen hos Länsmannen Lars Olofsson i Älvdalen satt i arrest, haver hon ock varit åstad [s. 9] som hon bekänner på en sopkvast, och skavit klockorna där sammastädes, vilket hon gav den onde, och han hov det samma straxt i sitt smörjehorn, och bekände att om Jultiden fara de åstad och gnaga de klockorna med sina tänder ”

Skava klockor | Andebark.se

Småfolk

Från förhör med Gertrud och Anna:

Från förhör med Gertrud:

Q. Vad Marit lade istället då hon red bort med Gertruds fader?
R. En get.

Sedan berättade också Gertrud att Marit strax hon hade en gång ridit på Gertruds broder Lill Jon till Blåkulla, tillfället där till säger hon detta hava varit, att hennes fader en gång gått till Marit och legat där en natt, därför ock Jon skall andra dagen hava gått dit och bannat Marit, haver alltså hon, till att hämnas där över, ridit honom till Blåkulla, och i hans ställe lagt en liten djävul (som hon kallar småfolk) är ock Jon på lika sätt bunden vid dörren såsom fadern, men dricka hava de där intet givit honom.


”Medan de hade Anna borta, lade Marit Jonsdotter en av de småfolken i hennes ställe. Bekänner ock Gertrud att Satan sätter in under vänstra armarna emellan hull och skinn på dem dessa småfolk de där först representera dens person, som borta är, och om det omtränger göra alla hans sysslor, som dem före sättas. Sedan äro de ock Satan till gagn däruti, att de så länge de sitta under armarna, kan den omöjligen tala om detta trollväsendet, som dem hava, så länge de sitta kvar. Utav dessa bekänner sig Gertrud hava haft en under sin vänsterarm. Men då hon begynte bekänna sig för kyrkoherden, haver den försvunnit. Så länge hon där satt, stack det. Säger ock att Satan sticker nålsudden i hullet på dem.”

Förhör med Anna:

”förr än de foro åstad, satte Satan än ett litet småfolk under armen på henne där de andra satt, som han tog och lade i hennes rum förrän Ris Anna tog henne upp. Berättar ock Anna att om så hände det något i hennes frånvaro skulle beställas, vad sysslor det då vara kunde, så beställdes sådant av det småfolk som i hennes rum läggas medan hon är borta, vilka småfolk bliva uti allt lika den person i vilkens ställe de bliva lagda. Säger ock att de talte med folk lika den person de representera.”

Annas 4:e Blåkullafärd

”Berättar att Satan hade satt en liten under den vänstra hennes arm emellan hull och skinn, påseendes såsom folk, vilken skulle ligga i hennes rum, och vara i hennes ställe hemma, då hon vore i Blåkulla. Säger att Satan själv hade var gång tagit ut honom och satt honom in igen.”

Annas 6:e Blåkullafärd

”Berättar ock Anna att om så hände det något i hennes frånvaro skulle beställas, vad sysslor det då vara kunde, så beställdes sådant av det småfolk som i hennes rum läggas medan hon är borta, vilka småfolk bliva uti allt lika den person i vilkens ställe de bliva lagda. Säger ock att de talte med folk lika den person de representera.”

Småfolk | Andebark.se

Strina

Från Fjärdingstinget och förhör med Gertrud:

Från Fjärdingstinget, juni 1668:

”Denna hennes mjölkning skedde således: att hon haver tagit en kniv eller ett halmstrå och satt det upp i väggebandet, och då begynner uppmana den onde, sägandes du fanen kom och låt strima, och då måste hon säga vars ko hon ville mjölka, och mjölken haver den onde tagit med sig ad infernum och där slår han mjölken i en ho, där hos står straxt en käring klädder som en Norges käring och tager samma mjölk utur hon, och den i en kärna ihopkärnar, och när de komma till Blåkulla, giver den onde dem en kärngås på krusat bröd”

Från september-förhöret med Gertrud:

”Satan satt Gertruds kniv (den hon än hade hos sig) upp i väggebandet, hon stigit upp på bänken och manat honom att han skulle låta strina, men intet mera rört vid kniven, utan det som begynt att drypa uti en vacker kanna som Satan höll under, det han tog sin kos med sig.
Item bekände hon att hon hade i våras mjölkat pastoris barns præceptorem Ericum Andræ, hon då varit uti Per Matssons i Kyrkbyn gård. Burit sig på samma sätt åt som om pastoris hustru förmält är.”

Strina | Andebark.se

Uppenbarelser

Från Fjärdingstinget (juni 1668):

Gertrud: 

”då haver henne förekommit (i Lokabyn) en ung vit man, förmanar henne att hon skulle allting bekänna om sig, såsom ock uppenbara sedan de andra hon där med sig fört haver. quorum nomina enumerata.

Då skulle hon omsider få bliva hos honom och de små barnen, som hon med sig fört haver skola vara hennes stora vittnen när denna händelsen kommer fram och skulle de med Gertrud uttrycka sanningen över hela landet, ville de då icke bättra sig, då skulle komma stor hunger och svält i landet, de gamla sade han stå på helvetets brädd, men de unga stå ännu på vägen.”

Erik:

”Erik Eriksson en ung pilt på sina 15 år, berättar att han för 1 år sedan, när han gick vall med sin faders boskap, skedde att han om en dag vid pass klockan 3 efter middag kommer på honom såsom en tung sömn, lika såsom han haver dånat och blev 2 gånger försökt, den 3 gången for han upp i vädret och kommer till infernum, och visste han icke huru han dit kom, där får han se Gertrud med de små barnen hon sig fört haver, de där förestå, och i en kammare, får han se Helvetet, och där neder uti vare folk, och en stor stege, på vilken folket ville uppkliva, men föllo dock strax tillbake igen där sammastädes syntes en stor och förträfflig eld brinna, i vilken folket badade pepo och gnällo gruveligen, räckandes upp sina händer, och intet visste han huru han kom därifrån, några dagar därefter var han i fäbodarna, Slängeboda benämnd, då folket sovo kommo till honom 2 karlar, den ene med vit skjorta om sitt liv med ett band ombundit mycket vacker påseende, så att det sken av honom. Den andre stygg och svart hade en lång tunga utur sin hals, och gräsligen grinade. Den dejliga karlen suckade och grät däröver, att den elaka haver så många människor förfört, han befallde gossen att han skulle kungöra vad han sett haver. Och den unga och vackra karlen sade, jag haver ett skönare [s. 12] och vackrare rike, än den onde haver, vilket du haver sett. Den onde sade Jag haver ett rike, hela världen haver jag snart under mig både små och stora: Den vackra karlen sade: Gud haver ett större och skönare rike, och kan med sitt minsta finger kullslå allt ditt rike och dig med. Och när en människa haver varit i 100 år i Guds rike, tycktes det allenast vara en dag, men i Helvetet eller i ditt rike så tyckes han vara för honom 100 år.

Och den vackra karlen befallde gossen att han skulle förmana barnens föräldrar, att de skulle hålla sina barn hårt under riset och Guds fruktan, emedan de ännu voro på vägskillna[de]n, förr än de komma till själva helvetet. Detta uppenbarar han för sin moder, att hon skulle hålla hans syster Anna den ock Gertrud bedragit haver, ty ock modern försökte på sin syster Anna så att hon haver måst bekänna att hon var av Gertrud förförd. De gamla sade han om de icke snart besinna sig, så äro de så långt framkomne, att de känna röken av halvetets loge. Nu nyligen för 14 dagar sedan haver han ock sett denna vackra karlen i förbemälda fäbodar, och sagt att Gertrud skulle föra med sig så många barn, på det hon skulle vara dess vittnes förare. De små lindebarnen skulle hon (Gertrud) taga med sig, på det att föräldrar som gudfruktige voro skulle mer fråga efter de barnen (sade han) ännu äro upptagne av [s. 13] Gudi till nåder, men om icke överheten ville hava straff över de gamla, att de kunde besinna sig själva sin galenskap, så varder Gud kommandes med hunger och svält över hela landet, och är ännu litet igen av nådens tid, och när detta vore straffat skulle Satan nederligga i 3 dygn och sedan bjuda till att uppstå igen, men äntligen bliva nederslagen med sitt anhang och aldrig mera uppkomma igen.”

Extraordinarieting, september 1668

Erik Eriksson

”Om några dagar därefter haver han om nattetid då han låg uti stegerhuset i ovanbe.da fäbodar, Slängebodarna, sett tvenne komma in till sig, en uti en vit skinande skjorta, ombunden om livet, samt en stygger ståendes avsides bakefter, den vite haver stånkat och pustat, den fule sagt utav huru många han hade uti sitt rike, den vite mannen sade att han fuller också hade några i sitt rike, men klagade däröver att de små barnen således voro förförda och bedragna på en orätt väg, nämnt Gertrud att hon har dragit Eriks syster Anna Eriksdotter med sig till Blåkulla.

Berömt sitt rike att där vore 100 år såsom en dag, men uti den fule mans rike vore en dag såsom 100 år. Den fules byggning vore icke beständig ej heller sådan som hon är honom (Erik) första gången synter, utan han kunde den med sitt minsta finger (det han ock skall hava framvist) omkullstörta.

Åt allt detta haver den fule lett, och räckt tungan långt utur halsen på sig. Den vite mannen haver befallt Erik säga sin moder och de andra förhörda barnens föräldrar att de med bön och ris skulle söka till att få sina barn till Gud och hans kunskap igen. De gamla voro så långt framkomna att de kände röken av helvetet och stod ytterst på bredden, var de i tid icke omvände sig, störtes de huvudstupa neder, och kommer aldrig dädan.

[fol. 30r] Vid pass 14 dagar därefter är denne vite mannen åter synter honom om natten, då han skall hava sagt att Gertrud fördenskull är tillstatt att taga hans syster och de andra barnen med sig till Blåkulla, på det de skulle så mycket starkare vara till att vittna emot de gamla som till Blåkulla fara. Och Gud hade därför tillstatt de små lindebarnen havas dit, på det de gudfruktiga med så mycket större nit måtte fråga efter sådant, och troligen befalla sina barn Gudi. Och var överheten icke med allvar rannsakade därefter och låter straffet följa härpå, så skulle en stor hunger och svält komma i landet. Och att en liten tid än vore igen att bättra sig, sedan skulle Satan nederslås och aldrig mera uppstå.”

Uppenbarelser | Andebark.se

© 2024 TROLLKONA | Andebark

Tema av Anders Norén